Många feminister är med i Syriza, och det var inte få som i söndags firade partiets övertygande seger. Men den lilla uppmärksamhet som vänsterkoalitionen visade kvinnors och hbtq-personers rättigheter under valrörelsen visar att den feministiska mobiliseringen blir avgörande för att nå förändringar när det gäller frågor som genusrelaterat våld eller samlevnadslagen.
Alexis Tsipras kliver upp på scenen för att fira valsegern. I de första raderna av massan som väntar honom vajar dussintals lila flaggor. Lite längre bak, röda flaggor, gröna, regnbågsfärgade och flaggor från en oändlighet av den europeiska vänsterns partier. Med tanke på den priviligierade positionen för lila skulle en kunna tro att Syriza, den radikala vänsterns koalition, reserverat en framträdande plats för feministiska krav. Dessvärre är det inte så.
I själva verket, och som den feministiska publikationen To mov betonade, finns det frågor som inte har hörts under valrörelsen: lönediskrimineringen, våldet mot kvinnor, det oavlönade hushållsarbetet. Vi har inte ens hört löften om förändringar på de här områdena.
För några dagar sedan lyfte den här artikeln fram att kandidaterna för de konservativa partierna bara vänder sig till killar i sina valfilmer. Det konstateras att grekiskorna inte verkade förtjäna att politikerna förklarar någonting för dem.
To Potami – som har fått 17 mandat – har inte gjort annat än att sexualisera de unga kvinnor som röstar för första gången i det här valet och hänvisat till valdagen som ”första gången” samtidigt som varje fenomen som heteropatriarkatet avser att förknippa med förlusten av den feminina oskulden reproduceras: den första gången är minnesvärd, han (det kan så klart inte vara en hon) bör vara en man att lita på, hans avsikter bör vara hedervärda, han ska inte få utnyttja dig, utan få dig att känna dig trygg, visa respekt och så vidare.
– Genusfrågor och feminism är lågt värderade i Grekland, även inom vänsterpartierna och de sociala rörelserna, konstaterar Roge Sánchez. För mig har det alltid känts obekvämt när någon i Madrid, Barcelona eller Bilbao säger något i stil med ”I Grekland återstår många framsteg att göra när det gäller genus”. Inte för att det inte stämmer, utan för att det ger intrycket av att den spanska staten har skäl att lägga sig i.
Men Roge Sánchez säger samma sak från Thessaloniki och har rätt: i Grekland finns alltid frågor som prioriteras högre.
– De främsta offren för krisen är vi kvinnor, slår Amalia Vasilakaki, lärare inom vuxenutbildningen i Aten, fast.
– Fattigdomen är mer utbredd bland kvinnor än män, lika så arbetslösheten. De sociala nedskärningarna innebär att omsorgsarbetet, som faller på oss, ökar. Många kvinnor tar livet av sig… Dessutom har krisen biverkningar som ingen talar om. Många arbetslösa män kan inte hantera sin situation. De är uppfostrade till att sätta maten på bordet; bristen på inkomster gör dem frustrerade och det leder till att våldet mot kvinnor ökar.
Värdig kamp
Sedan 1986 finns fri abort de första 12 veckorna som täcks av socialförsäkringen. Problemet är att miljontals personer hamnat utanför hälsovårdssystemet i och med krisen, vilket har lett till att de osäkra aborterna ökat. Myrto Bolota, också atenare, aktivist inom Syriza och i sociala rörelser sedan många år, bekräftar och tillägger:
– Kvinnorna tvingas ordna försörjningen och ta huvudansvaret i hushållen. De gör det via organisering av ömsesidigt stöd i sina kvarter, som Solidaritet 4 All.
Solidarity 4 All är ett nätverk som samordnar kvarterssamlingar, sociala kliniker, matserveringar, livsmedelsbanker, initiativ för att garantera tillgången till boende och grundläggande förnödenheter. Det består till merparten av kvinnor och sträcker sig över hela Grekland, med fler än 400 knutpunkter.
Ett annat exempel på värdighet är samordnade städerskors kamp. Deras mobilisering har blivit en symbol mot åtstramingspolitiken, en av få som väcker enade sympatier sedan den enorma indignerade mobiliseringen 2011 och 2012. De tillhör de 595 kvinnor som städade inrikesministeriets kontor, tills blev uppsagda i september 2013 som en del av trojkans krav (trojkan avser EU-kommissionen, ECB och Internationella valutafonden), och ersattes av en underleverantör. Sammanlagt 11 500 statsanställda avskedades.
Evangelia Alexaki, en av talespersonerna för samordningen, förklarar att det har gått 266 dagar sedan de slog läger vid ingången till ministeriet.
– Trojkan har försatt Grekland i en humanitär kris. Situationen är dramatisk. Det finns inte marginal för ytterligare neddragningar: det finns folk som svälter, en och en halv miljon arbetslösa, en alarmerande arbetslöshet bland unga, 7 500 självmord som ingen pratar om… Det är ett problem för hela Europa, som vi måste hantera tillsammans. Vi måste försöka gå samman mot åtstramningsprogram och skapa ett nytt broderligt Europa, i motsatt till Merkels och bankernas Europa.
– Det märkliga är att i Grekland finns många kvinnor som agerar feministiskt men som, om du frågar dem, säger att de inte är feminister, säger Amalia Vasilakaki.
– Det är kvinnor som praktiserar den ömsesidiga solidariteten, som sätter sig upp mot de tilldelade rollerna medvetet och omedvetet, som är självständiga, men dessvärre inte definierar sig som feminister. De associerar ordet feminism med vissa kvinnoorganisationer av hög klass som inte talar om de här frågorna.
Otillräckligt regeringsprogram
I själva verket finns inte bara den typen av kvinnoorganisationer i Grekland. Det finns även organisationer, kollektiv och grupper som sammanlänkar de oändliga nyanserna i feministiska rörelser. Från de mest klassiska och största, till de mest radikala utomparlamentariska feminismerna. Det finns flera journalistiska publikationer och radioprogram, såväl i Aten som i andra städer. Uttryck som queerfeminismen och transfeminismen är ännu i sin begynnelse. För att få en idé om läget var vi inte fler än 200 personer på manifestationen som transföreningen i Aten ordnade den 25 november i en stad som närmar sig 7 miljoner invånare.
I det avseendet är Syrizas program väldigt otillräckligt. Även om många feminister medverkar i Syriza, och de var inte få som i söndags firade sin seger, har de under valkampanjen bara fått igenom jämställda löner och att reformera konstitutionen för att garantera åtskillnaden mellan kyrkan och staten i regeringsprogrammet.
En av de mest kritiserade händelserna under valrörelsens sista veckor var Tsipras hbtq-fobiska uttalanden, där han framställde homosexuella pars möjlighet att adoptera barn som en ”vetenskapligt kontroversiell fråga”. Många röster såväl inom som utom vänsterkretsarna påminde om att sådana ord är kandidatens personliga uppfattning och att de strider både mot den allmänna uppfattningen och det egna partiets stadgar, som inkluderar flera klausuler för att garantera ”icke-diskrimineringen av homosexuella, lesbiska och transpersoner”.
Myrto Bolota har en sak klar för sig:
– Att vinna val är svårt, men från och med den 26 börjar det verkligt viktiga. Vi kan inte tro att allt avgörs med en plats i regeringen. Vi måste ha klart för oss att för att efterleva vårt program och – såsom vi vill – gå längre än det i frågor som samlevnadslagen, adoptioner, preventionen av genusrelaterat våld, och så vidare, krävs mobilisering.
Vi behöver förstå att Syriza, framför allt, är ett verktyg för att inte betala skulden. Det här betyder inte, vilket varit brukligt i både vänstern och högern, att jämställdhetspolitiken ska vara underordnad. Tvärtom betyder det å ena sidan att utebliven betalning av skulden är en förutsättning utan vilken det inte går att utveckla någon politik för social rättvisa och jämställdhet. Och, å andra sidan, att Syriza skulle vara ett utrymme befriat från motsägelser och interna konflikter. Därmed blir det en regering som är mottaglig för påtryckningar, såväl inifrån som utifrån. Efter valsegern finns allt att vinna.
Översättning: Jenny Rönngren
